lesadventures

Bara för att jag inte har uppdaterat bloggen på länge ska jag bryta isen, inte genom att berätta om mitt liv här i Dublin, inte genom att berätta om någon tanke jag haft på sistone, nej jag ska istället publicera något fullständigt och komplett random. Nämligen en novell som jag har haft kvar på min dator jättelänge utan något egentligt skäl. En novell som jag skrev när jag gick i sjuan. Det vill säga snart 7 år sen.

Rebeckas och min mage har gått skilda vägar nu.

Jag behöver kanske inte berätta att jag inte bloggat på länge.

http://vildlycka.blogg.se/2010/february/dublin.html

Låten skulle totalt avslöja allt. För öppna kort är inte bra, inte när jag spelar i alla fall. Och som jag spelar sen. Spelar allt och alla. Blir spelad lika hårt tillbaka, om inte hårdare. Spelar inte ibland bara för att märka att spelet fortsätter pågå runt omkring mig. Vann en tia på en tialott. Det är en lite intressant grej, om man blir glad för att man vinner en tia på en tialott eller 25 spänn på en trisslott. Betyder inte det att man skulle bli lika glad av att lägga en tia på något ställe och sen gå och hitta den tio minuter senare? Eller blir man lite småglad för att en tia betyder en en tialott till?Dvs ytterliggare en chans att vinna de där stora pengarna. De säger ju att det är lika stor chans att vinna högsta vinsten som att bli träffad av blixten. Vet inte vem som räknat ut det eller varför men det kanske kan stämma... Mitt sätt att tolka det på är att om jag nån dag skulle få en blixt rakt in i skenbenet skulle jag alltså lika gärna kunnat dra hem högvinsten på triss den dan. Det alltså förutsatt att jag köpt en trisslott. Det är där teorin gör mig lite purken, för visst kan jag leva med att oddsen är så fucked up höga. Men blixten kan ju träffa mig oavsett vad jag sysslar med liksom, för det andra att slå in måste jag faktiskt aktivt gå till en affär och köpa en lott. Man kan inte direkt bara sitta hemma och vänta på högvinsten. Jag känner mig mer redo än jag nånsin gjort förut. Vet inte varför direkt, en viss del av mig som växte fram under gymnasiet börjar jag känna att jag har bättre kontroll över nu. Kanske eventuellt är därför. Hur som helst så klarar jag av det nu tror jag. Kan ju vara så att det är du som ändrat mig också.

Jag vill inte ha med mig själv att göra ibland. Jag vet inte ens om det kan sluta bra då. Det enda som händer är att jag får ont i magen.

Förlåt men det här inlägget blir ganska långt. Hoppas ni klarar det, det är ju trots allt tider där you tube-klipp längre än 30 sekunder anses som onödigt långa och slöseri med tid.

---

Hmm ja. Här går jag runt med jullovskänslor som om det var någon sorts rättighet. En tanke slog mig just och i vanlig ordning har jag inte något som helst underlag för den. Ändå väljer jag att formulera den som om det vore något vetenskapligt rön. Precis som vanligt alltså. Problemet är bara att jag tror stenhårt på såna saker som jag kan få för mig. Det där är lite spännande faktiskt, någon skrev i en bok jag läste någon gång att européer har en tro att alla konflikter i grunden bygger på ett missförstånd. Att om man bara kommunicerade skulle man förr eller senare hitta roten till missförståndet och på så sätt kunna ge båda parter den rättvisa lösning de ville ha. Jag vet inte om det stämmer att det är ett europeiskt sätt att resonera men jag kan tänka mig att i alla fall jag fungerar så. Hur som helst så stödjer det min teori att om man tror stenhårt på vissa saker kan man ha svårt att se hur resonemanget skulle brista även om någon tålmodigt förklarar sitt synsätt. De förufattade meningarna man har som man inte ens är medveten om själv är svåra att ändra på. Att kunna ändra på de tankarna som vi inte ens vet att de finns är väl det vi har psykologer till här i världen. De kan sånt de där. Nog om det, till tanken således:

---

Säg att man stötte på en person som kunde läsa ens tankar. Inte bara fånga upp ord eller fragment, utan verkligen fånga upp hela ens tankar. Känslorna och orden som döljer sig inne i mörkret. Hur lätt skulle det inte vara att öppna sig för en sån människa? Säg att vi har en person här som är olyckligt kär. En tjej för att vi inte ska blanda ihop henne med mig själv som faktiskt inte har mer med resonemanget att göra än någon annan. Hon har bra kompisar men ändå har hon inte riktigt förklarat hur hon känner för killen för dem. Hon är helt enkelt inte den som gillar att bara blotta sig själv och berätta allt om sig själv och hur hon känner. Såldes bär hon med sig kärleken djupt och svårt inom sig. MEN! Som jag nämnde har vi ju nu den här människan som kan läsa tankar och allt vad det innebar. Den här tjejen pratar med tankeläsaren och får väldigt snabbt klart för sig att den här personen vet allt vad jag tänker. Tankeläsaren säger: "Jag vet hur du känner för den här killen" Tjejen skruvar på sig, hon gillar inte att prata om det. Hon förnekar kanske att det är så till en början. Ganska snart inser hon dock att det inte fungerar. Vad den här tjejen kommer göra är att prata med tankeläsaren. Hon kommer att berätta saker för honom, vilja få kärleksråd från honom. Det är lustigt att vissa tankar inte ens uppstår i huvudet förrän man uttalar orden. Vem har inte varit med om att man i ett samtal kommer till nya insikter utan att den andra egentligen sagt något för att hjälpa en. Den har bara lyssnat.

---

Nu finns det ju ingen tankeläsare, ingen som jag känner till i alla fall. Men trots det känns det ganska troligt att scenariot som jag skrev ner här skulle inträffa. Det jag känner är slutsatsen av det är att man är rädd för att berätta saker för folk för att man inte alls är säker på att de förstår. Hellre än att de missförstår får de leva i total ovetskap. Tänk om vår tjej skulle någon dag öppna sig för sin kompis och denne inte alls skulle förstå hur hon kände. Det skulle vara fruktansvärt att bli missförstådd på det sättet. Åtminstone vet jag att jag hellre tiger än att ge någon halvtafflig förklaring till vad jag tycker, som kanske inte alls ger tanken rättvisa. På samma sätt berättar man inte för sina föräldrar om att man börjat få sämre betyg i skolan. Man berättar inte för kompisen varför man börjat röka. Man berättar inte för flickvännen varför man behöver vara ifred. Det finns helt enkelt den chansen att personen inte alls kommer förstå exakt hur man menar. Exakt varför det är så. Det är för enkelt att bli missförstådd för att ta chansen. En tankeläsare däremot skulle jag göra det så mycket enklare. Ingen risk för missförstånd, där behöver känslorna inte ta omvägen om att bli ord innan den andra får ta del av dem.

---

Nu till något heeeeeelt annat.
Jag har funderat på om jag ska börja publicera lite noveller på bloggen. Det finns två stycken som jag håller på med nu. Drivkraften är väl egentligen inte att sprida mina bristande skrivkunskaper för vinden utan mer att ha ett mål för sig själv. Om man bestämmer att man ska publicera ett kapitel i veckan och jag redan nu säger att jag tänker göra det så kanske man även känner att det är värt att bli klar med ett kapitel i veckan. Det är två stycken jag håller på med just nu, vet inte om jag ska börja publicera. De som läser den här bloggen, som iofs inte är fler än att de antagligen skulle få plats i en mindre familjebil tillsammans utan att behöva trängas något avsevärt, kan väl säga till om det skulle vara värt att jag gjorde så.

---

Fan vad långt det blev nu. Ni som orkade hela vägen förtjänar en puss på kinden.

If I asked you about love, you'd probably quote me a sonnet, but you've never looked at a woman and been totally vulnerable. Known someone that could level you with her eyes. Feelin' like God put an angel on Earth just for you, who could rescue you from the depths of hell. And you wouldn't know what it's like to be her angel, to have that love for her be there forever. Through anything. Through cancer. And you wouldn't know about sleepin' sittin' up in a hospital room... for two months, holding her hand, because the doctors could see in your eyes... that the terms "visiting hours" don't apply to you. You don't know about real loss, 'cause that only occurs when you love something more than you love yourself. I doubt you've ever dared to love anybody that much.

Läser gamla texter och försöker känna igen mig själv. Det är lite grann som att jag påtar i ett grönsaksland, här och var ser jag ogräs som sticker upp. Först så är jag på tok för lat för att orka ta tag i problemet, vem bryr sig liksom om det finns lite ogräs bland grönsakerna, det är ju inte som att ogräset ser så hiskeligt ut och grönsakerna är helt klart bra nog att klara sig. Men så kommer den där dagen när man tar ogräsets närvaro som en personlig förolämpning och börjar speja runt efter det i grönsakslandet. Då ser man plötsligt bara ogräs överallt. När man sen dessutom ska undersöka vad som krävs för att dra upp dem så upptäcker man att de har rotsystem som pga att man väntat så länge har letat sig långt ner i jorden och grenar ut sig i massor med smårötter. Ibland händer det att de dessutom sitter ihop med rötter från grönsakerna och gör det omöjligt att dra upp dem utan att skada det själva grönsakslandet faktiskt är till för och som man värdesätter så mycket. Däremot så ska man inte underskatta tiden, om man ser till att ogräset inte syns i grönsakslandet genom att slita bort toppen på dem så har man i alla fall något vackert att titta på. Tiden som sagt kommer säkert att få rötterna att multna bort så småningom...

Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem. Precis hur lätt som helst skulle det faktiskt vara. Jag gör det inte, inte ikväll, inte inatt och jag vet inte om jag någonsin gjort det. Det skulle jag antagligen till och med kunna få mig själv att tro på det. Varför skulle jag inte liksom? Det är inte som att du skulle säga emot mig om jag sa så. Det är så lätt för mig och samtidigt så omåttligt konsekvensbefriat. Inte ens mina mest garvade vänner skulle finna det dubiöst. Så det så. Men ni borde veta det om ni hört låten. Det gör jag, tror jag.

Du är som jag och det är inte bra

Det är inte samma sak det där faktiskt, längtan och saknad alltså.

Hur kommer det sig att det bara verkar vara bestämt att vissa saker inte ska falla i glömska. Det är helt vansinnigt och helt absurt hur färska minnen kan vara ibland. Lömska som de är lurar de en i alla fall att de är minnen. För all del kan de lika gärna vara vad som helst annat. Rena känsloämnen förklädda till minnen kanske. Det kanske har noterats att min blogg har blivit konstig. Sidebannern har liksom hoppat ner och vill nu vistas längst ner i bloggen istället för högst upp till vänster där den hör hemma. Detta utan att jag ens har mixtrat med koden. Igårkväll var den fullständigt normal medan den idag gör som den gör och jag har inte rört koden däremellan. Bara skrivit ett nytt inlägg. That is not a crime!!! Jag kan bara bli så fullkomligt och fullständigt trött ibland. Jag älskar också de där sakerna som man inte kan erkänna för att folk blir så glada över att höra dem. De ser det som sin stora chans att tala om exakt vad man ska göra åt det. Sa jag att jag älskar det? Om än hata är ett start ord så är det i alla händelser på den sidan av skalan jag placerar det. Jag tror inte att allt klagande är ett rop på hjälp!

Jag har nu jobbat en vecka på mitt underbara fantastiska jobb. Oavsett allt ni lärt er i matten så gör faktiskt två positiva kommentarer en negativ produkt. Folk i allmänhet är inte speciellt trevliga när de utgår ifrån att man själv är en dålig person. En dam häromdagen kände faktiskt att tiden var mogen att låta mig få veta exakt vad hon tyckte om oss medlemsvärvare som antastade henne dagligen. Efteråt tackade hon artigt för att hon hade fått skrika på mig, det hade hon velat få ur sig länge sa hon.