lesadventures

Jag har fortfarande inget att skriva om, men det funkade tydligen att skriva igår utan att ha nått att skriva om så jag tänkte att det kanske går idag också. Även fast jag behövde skriva lite saker igår som egentligen inte går att få ut nått av när man läser. För så är det ibland, man skriver saker som kanske inte verkar intressanta men för personen som skrev det är det viktigt att få ut det. Som att de bara skulle ligga och skräpa inne i huvudet annars om man inte sköt ut det på datorn.

Idén, tanken och föreställningen att man inte behöver ord för att kommunicera börjar göra inverkan på mig. En grupp människor, en grupp av vad som helst egentligen, behöver de egentligen något mer än ett gemensamt mål? Några spridda människor har tänkt såhär, jag tror att tanken har tärt väldigt mycket på dem. Kanske hittade de därför på ett mål som de sedan försökte få folk att se. Det är inte en lätt sak att få folk att se ett mål som inte finns, som inte går att ta på. Ett mål som bara går att tro på. Det är hjältarna som hittar målen, hjältarna som gett folk något att tro på. För mig är de inte hjältar dock, inte heller är de anithjältar. Om de lyckas göra underverk på människor kan de väl för all del få göra det för mig. 

Fan det här var inte alls vad jag tänkte skriva om ikväll egentligen. Någon borde sätta en tidsgräns för hur sent man får skriva, efter det blir det ju ändå bara pannkaka av alltihop.

Jag antar att tanken med att vara del av en grupp som har ett och samma mål känns så lockande då det är så annorlunda från så som vi lever nu. Vi är fria individer nu, alldeles för många har letat efter frihet alldeles för länge för att konformiteten skulle hålla. För oavsett hur viktigt målet kan framstå för vissa så finns det alltid folk som inte ser det, sånt är ju onice, nicht wahr?

Men pröva bara att spring så ser ni det. Spring bara för att springa och kom bara till det ställe dit ni kommer. Om folk ser dig och springer efter dig har du satt ett mål. Med fler och fler människor som ansluter sig till dig har du också spridit din idé. Ingen som springer där kommer att ifrågasätta att ni springer. För att det känns så bra att bara kroppen producerar må bra-känslor samtidigt som ni tillsammans springer åt samma håll. Ingen individuell stolthet existerar utan endast den gemensamma i att springa. Ni vet att ingen som studerar er önskar nått annat än att bara få springa med er.

Detta var nog det sämsta inlägget jag någonsin skrivit, kanske för att jag just sett en av de sämsta filmerna någonsin

Godnatt y'all.