Quoth the raven

Läser gamla texter och försöker känna igen mig själv. Det är lite grann som att jag påtar i ett grönsaksland, här och var ser jag ogräs som sticker upp. Först så är jag på tok för lat för att orka ta tag i problemet, vem bryr sig liksom om det finns lite ogräs bland grönsakerna, det är ju inte som att ogräset ser så hiskeligt ut och grönsakerna är helt klart bra nog att klara sig. Men så kommer den där dagen när man tar ogräsets närvaro som en personlig förolämpning och börjar speja runt efter det i grönsakslandet. Då ser man plötsligt bara ogräs överallt. När man sen dessutom ska undersöka vad som krävs för att dra upp dem så upptäcker man att de har rotsystem som pga att man väntat så länge har letat sig långt ner i jorden och grenar ut sig i massor med smårötter. Ibland händer det att de dessutom sitter ihop med rötter från grönsakerna och gör det omöjligt att dra upp dem utan att skada det själva grönsakslandet faktiskt är till för och som man värdesätter så mycket. Däremot så ska man inte underskatta tiden, om man ser till att ogräset inte syns i grönsakslandet genom att slita bort toppen på dem så har man i alla fall något vackert att titta på. Tiden som sagt kommer säkert att få rötterna att multna bort så småningom...

chaos rules

Allting handlar om personerna!
Vad vi kan göra är att ha en film
som presenterar färgstarka
karaktärer.
Vad har Smala Susie liksom?
Bara bra karaktärer.

Vidare, ja g lärde mig någon gång att en
nyckel för att få publiken att känna sig
bekväm i karaktärerna är internskämten.
Dra ett skämt för att senare ta upp det igen,
publiken känner igen skämtet sen tidigare
och förstår tjusningen med det och hur
vältajmat det var den här gången.
Friggin magnificent!

Att bara stå nägonstans och kommentera händelseförlopp
som utspelar sig är ett vinnande koncept. De känner
inte personerna men iom att de är helt olika människor
med helt olika läggningar har de olika synpunkter
vilket bäddar för intressanta dialoger.

Det var någon kärlek jag tänkte på också, vad fan var det nu igen...
Göteborgska killen var det iaf. Det kanske kommer tillbaka till mig.

Det var något annat jag skrev ner någon gång? Var det
här? Det var något med det gröna/bruna i alla fall. Hmm,
har det försvunnit?

Det är en annan sak, jag hatar när saker jag skrivit
försvinner. Att fånga de tankar som fladdrar runt är att
bevara dem för vidare eftertanke och att veta att de en
gång skrivits ned i just det syftet och sen inte hitta
dem är fruktansvärt enerverande.

RSS 2.0