haru hunni bunni hunn?
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem. Precis hur lätt som helst skulle det faktiskt vara. Jag gör det inte, inte ikväll, inte inatt och jag vet inte om jag någonsin gjort det. Det skulle jag antagligen till och med kunna få mig själv att tro på det. Varför skulle jag inte liksom? Det är inte som att du skulle säga emot mig om jag sa så. Det är så lätt för mig och samtidigt så omåttligt konsekvensbefriat. Inte ens mina mest garvade vänner skulle finna det dubiöst. Så det så. Men ni borde veta det om ni hört låten. Det gör jag, tror jag.
du som är så nära
Du är som jag och det är inte bra
men vi kommer alldeles säkert ha en rolig resa i rasande takt, rakt ner!
Andra behöver sova en natt,
för oss räcker det lätt med en kvart!
Andra behöver fylla på jämt,
vi kör på som om inget har hänt.
Det är ett handikapp att
livet
hoppet
ivern
brinner för starkt.
gillnad
Det är inte samma sak det där faktiskt, längtan och saknad alltså.
fountains of wayne
Hur kommer det sig att det bara verkar vara bestämt att vissa saker inte ska falla i glömska. Det är helt vansinnigt och helt absurt hur färska minnen kan vara ibland. Lömska som de är lurar de en i alla fall att de är minnen. För all del kan de lika gärna vara vad som helst annat. Rena känsloämnen förklädda till minnen kanske. Det kanske har noterats att min blogg har blivit konstig. Sidebannern har liksom hoppat ner och vill nu vistas längst ner i bloggen istället för högst upp till vänster där den hör hemma. Detta utan att jag ens har mixtrat med koden. Igårkväll var den fullständigt normal medan den idag gör som den gör och jag har inte rört koden däremellan. Bara skrivit ett nytt inlägg. That is not a crime!!! Jag kan bara bli så fullkomligt och fullständigt trött ibland. Jag älskar också de där sakerna som man inte kan erkänna för att folk blir så glada över att höra dem. De ser det som sin stora chans att tala om exakt vad man ska göra åt det. Sa jag att jag älskar det? Om än hata är ett start ord så är det i alla händelser på den sidan av skalan jag placerar det. Jag tror inte att allt klagande är ett rop på hjälp!
A fanfare for the conscious man
Jag har nu jobbat en vecka på mitt underbara fantastiska jobb. Oavsett allt ni lärt er i matten så gör faktiskt två positiva kommentarer en negativ produkt. Folk i allmänhet är inte speciellt trevliga när de utgår ifrån att man själv är en dålig person. En dam häromdagen kände faktiskt att tiden var mogen att låta mig få veta exakt vad hon tyckte om oss medlemsvärvare som antastade henne dagligen. Efteråt tackade hon artigt för att hon hade fått skrika på mig, det hade hon velat få ur sig länge sa hon.
Man stöter på riktigt många original när man patrullerar stadens gator och torg och pratar med alla man ser. Jag tror att folk gärna ser alla medlemsvärvare som en och samma person. Om en av dem pratar med en den ena dagen och så kommer nån dagen efter och gör det igen så går det bara att dra slutsatsen att det är en förbannat tjatig medlemsvärvare. Eller också kanske folk tror att vi har ett möte efter varje dag där vi berättar om exakt alla personer som vi pratat med så att vi gemensamt kan se till att fråga samma person dagen efter.
Det var kanske en av de bästa somrarna nånsin förra året men jag kan inte riktigt komma på vad som var så bra med den. Eller mjo, jag kan väl iofs tänka mig men.
Vad som ändå kommer upp i huvudet när jag tänker tillbaka på den är hur jag cyklar och marken är blöt och luften varm och skön. Det är mörkt och huruvida det finns nått ljud runtomkring för att störa nattystnaden vet jag inte då mina hörlurar är allt jag har koncentration till. Av hela den sommaren som var så full med saker hela tiden så är det cykelturerna som jag minns. Kanske för att det var då jag samlade mina tankar. Jag vet faktiskt inte.
