tgif
Jag är så sjukt förstörd!
Jag sitter och äter budgetchoklad som lite uppiggande sockerstimulans och lyssnar på musik.
Snart tänkte jag dra igång brorsans ps3a som jag lånat. Om jag kan hålla ögonen öppna, dvs.
Den här morgonen var bland det värsta jag varit med om. Jag gick runt och förbannade verkligen den världen jag mötte. Jag hade allvarliga planer på att spräcka ett av mina revben och spendera dagen sovandes på akuten istället. För väntetid är det man allt som oftast möts av där har jag en känsla av.
En farlig sak med att vara såhär trött är att man säger sanningen utan att tänka efter.
När min lärare plockade fram mitt prov i linalg frågade hon mig om jag hade pluggat mycket.
Nej! svarade jag då sådär helt spontant bara.
Nehe? fråga hon konfunderat. Jag menar vilket svar som helst hade varit bättre än att bara säga nej.
Jag fick slingra mig ur det när jag märkte hur det lät men det är alltid lite svårare när det är så uppenbart att nekandet kom raka vägen från hjärtat.
Äsch, nu äre fan fredag i alla fall! Vilket betyder tränande, kompisar och framförallt sova sova sovaaaa!
Hur många gånger har inte det här hänt dig?
Du öppnar den här sidan utan att våga hoppas på ett nytt inlägg och så vips, så finns det bara där. Det nya inlägget. Häftigt, tänker du säkert först. Ett helt nytt inlägg, fullt av löften. För så är det väl lite? Innan man börjar läsa så vet man inte riktigt vad som väntar en. Något chockerande skulle t.ex. kunna avslöjas eller också erbjuder den något tänkvärt att begrunda under dagens stundom händelsefattiga perioder. Förutsatt detta, naturligtvis, att man inte läser Blondinbellas blogg; där vet man pretty much vad som väntar en. Blondinbella är för övrigt hon som åkte ut näst först i let's dance för att hennes 300 000 läsare inte var så angelägna om att ha kvar henne, om ni undrar vem det är...
Jag skrev ett jätteavancerat blogginlägg för några dagar sen. Det var inte speciellt långt men man kan lugnt säga att det kom från hjärtat. Jag lade ner ganska mycket tid på att få alla formuleringar som jag ville och så passande som möjligt för att få fram det önskade budskapet. Det var ett budskap som då framstod som väldigt angeläget trots att det nu känns som att det kan kvitta. Blogginlägget försvann iaf när jag tryckte på publicera, jag hade tydligen skrivit för länge på det. Iom att jag inte heller hade sparat när jag skrev så är det borta för alltid. Tillsammans med ivern att framföra budskapet, jag behövde tydligen bara skriva ned det för att göra mig själv nöjd.
Kanske är slutsatsen att jag istället för att publicera mina inlägg bara borde spara dem i utkastet och låta dem vara för mina ögon och mina ögon endast?
Puss och godnatt :)
